I dag fick jag samtalet som jag har fasat för i 3 år. Min morfar har börjat sin nedräkning. Han mådde så dåligt och hade ssssååååå ont att dom var tvungen att ge honom en stor dos morfin. Personalen på hemmet där han bor tror inte att han kommer att överleva natten. Det ser inte så ljust ut.
Det var riktigt jobbit att se honom ligga där och andas tungt men slutna ögon. Veta att han närsomhelst kan sluta andas.

Jag trodde att jag hade förberett mig bättre än vad jad är. När han fick sin sista stroke för 3 år sen så sa läkarna att dom inte kommer att göra något om han slutar andas. Då blev man liksom beredd på vad som skulle hända.... men när samtalet kom idag så brast det.
Jag kunde knappt prata när jag ringde Anna och bad och skjuss till hemmet för att möta mormor. Mina bröder, pappa och mamma  kom föbi för att säga "hej då" till honom... hans söner Inge och Tony är på väg upp från Norrköping.
Jag tror att morfar bara väntar på dom två innan det är dags att somna in. Mamma och mormor kommer att vara där hela natten.

På ett sätt vill jag inte att han ska lämna oss nu men samtidigt så vill jag inte att han ska lida mer.

Nu ska jag lägga mig i soffan och försöka tänka på annat.... vilket kommer bli svårt. Jag har Patrik vid min sida som tröstar mig.

Vi får se vad som händer i morgon.